Åt 3 nybakade kanelbullar till frukost. Fin start på dagen. Nu sitter jag och lyssnar på Maroon 5 medans jag pluggar fotografi. Inte för att jag vill plugga, utan för att det var en läxa, men den här gången är det helt okej, foto och film är det enda jag inte har mycket emot att plugga. Artisteri är det jag vill hålla på med resten av livet, men det är inte många som tror att min framtid som artist kommer bli bra. Det är hård konkurrens och svårt att försörja sig med. En av miljoner klarar det, men om jag bara ger upp blir jag bara noll i miljonen, right? Varför ska jag ge upp?

Åter till ämnet så är det här en fin söndag. Ännu finare skulle det vara att vakna med en fin pojk vid min sida. Någon som kan skratta åt mina sjuka skämt, någon som kan acceptera min konstighet, någon som får mig att känna mig fin. Det är väl inte helt omöjligt? Eller är det?

Problemet med mig är att jag har tendens att stöta bort alla killar som någonsin varit det minsta intresserade av mig. Jag ser ut att ignonera, men sanningen är att jag är enormt blyg. Jag har ärligt talat aldrig träffat någon blygare än mig. Och när jag väl vill säga något blir det bara fel.

Jag vet inte vad det är som orsakat mitt dåliga självförtroende. Jag har inte haft det lätt i skolan, har aldrig känns att jag passar in, försen nu i gymnasiet. Jag har alltid varit den där sjuka tönten som aldrig snackar. Varför? För att jag är så rädd att saker ska bli fel.



Självförtroende är inget man bestämmer sig för att bara skaffa. Det tar sin tid, om inte en evighet. Har blivit erbjuden massa modelljobb lite överallt, men jag har aldrig riktigt tackat ja. Folk kommer döma mig, ständigt kommer folk tänka "Varför är hon där? Hon passar inte in." Men i vinter kanske jag åker till japan och jobbar för en av japans största modetidningar, eftersom att min modellscout tjatar. Det känns väl bra, lite fin får jag väl känna mig? Det här är första gången jag någonsin sagt det här med modelljobben, kände att det kanske var dags nu. Har alltid varit rädd att folk ska döma, men nu orkar jag inte bry mig. Japan, here I come.

Parfymen som jag använde bara för att det påminner om dig har jag slutat använda. När allt känns hopplöst finns det inget annat än att ge upp. Jag med en kille går antagligen inte ihop. Men aldrig ska jag sluta älska dig.

Kalla mig inte besatt, det är bara det att jag blir kär så lätt.

Tänk vad coolt det skulle vara att leva på 50-talet! Den tidens mode är nog min absoluta favorit, skithett! Och gud vad John Travolta var SNYGG! Ögonfärg ljusare än hårfärg, rockabilly, rak näsa, bra sångare och dansare, PERFEKT!




Travolta och Olivia Newton år 2002


Det är såhär hår ska se ut!! Hår är till för att LYFTAS UPP!









Grease är en av mina absoluta favoritfilmer! Har säkert sett den över 100ggr, fortfarande så jävla bra!!!

Jag har köpt balklänning och allt, men jag har ingen lust att gå på balen längre. Jag har ett jättestort problem, som jag kanske inte borde berätta för alla eftersom att folk då kommer lägga märke till det extra mycket, men det är en grej med min "yttre" kropp.

Jag kommer inte kunna se fin ut som alla andra tjejer, alla kommer bli äcklade av att se mig. Jag har försökt och försökt att fixa det där problemet med det där "fula" jag har i 4år, men inget har hjälpt. Ni kanske kan lista ut vad det är nu...

Nyss stod jag framför spegeln och grät om jag ska vara ärlig. Det här kommer bara inte gå. Jag har köpt två jättefina klänningar som jag längtar efter att få bära, men jag kommer aldrig känna mig så fin.

I 4år har jag undvikit så mycket jag kan att bära vissa plagg, bara för att folk inte ska märka. Att t.ex gå runt i bikini och visa mycket bland folk är jättejobbigt för mig.

Förlåt för det här deprimerande inlägget, men det är det enda jag kan tänka på just nu...

Men ni alla andra som ska bära era underbart fina klänningar och visa för alla hur fina ni är, var stolta! Jag kommer kolla och avundsjuka ner mig<3

Jag får ofta höra meningen "det är ödet, det var menat att vara så". Men om det nu finns något som heter "ödet", varför känns det som att jag inte riktigt har ett öde?

Jag har liksom hamnat hos fel vänner, i fel klass, i fel plats. Jag har aldrig känt att jag passar in, det är som att allt finns i en bubbla, och den bubblan har låst mig ute.

Människor jag inte riktigt lyckats lära känna så bra, är så himla underbara mot mig. Det låter konstigt eftersom att jag i så fall borde känna dem, men de är liksom underbara "på avstånd". De beundrar min stil, mitt sätt att tänka, att jag är jag och ingen annan. Har många gånger hört att jag är en "inspiration", att jag är "modig", och "cool". Jag blir stalkad online, och jag känner mig behövd. Till och med killar stalkar och vill träffas, skriver en massa snälla saker till mig, om mitt utséende, mitt sätt att tänka.

Varför är jag inte behövd av min nära omgivning? Varför kan jag inte känna mig stolt över att vara jag?

En sak måste jag känna mig lycklig över: jag har några av de finaste vännerna på jorden. Vänner som inte dömer, aldrig någonsin puttar ut någon i gruppen, alltid förstående, aldrig äns har en tanke om att ta över någon av varandras vänner, och som alltid kan hitta på något där vi alla kan ha roligt. Med dem kan jag prata om ALLT, precis ALLT mellan himmel och jord. Skulle aldrig äns tveka om att berätta något. Det finns alltid så mycket vi kan prata om, och vi kan sitta och skratta åt varandra när man gör eller säger något konstigt. Det är aldrig någon som tar illa upp.

De är de enda av de jag känner som blir glad av att se en, de liksom lyser upp och berättar hur mycket de saknat en. Man känner sig behövd. Är jag sjuk eller har skadat mig ringer de eller kommer de hem till mig för att muntra upp mig.












Ni är det finaste jag vet<3

...och självklart min familj. Jag har den bästaste av bästa familjen i världen.

Om jag ändå tänker efter lite noga, är det nog bara de här människorna som jag behöver i livet. Jag är lycklig över det jag har, även om jag inte har så mycket<3