Jag har nog aldrig kännt mig så dålig som nu på senaste tiden, och jag är säker på att många märker av att jag är nere, eller att jag är irriterande.

Det känns som om min värld håller på att falla ihop. Nej, så kan jag inte uttrycka mig... för så dåligt är det ju inte. Men allt känns bara skit. Skriver om 4 punkter nedan. Om ni inte orkar läsa allt, kolla bara efter rubriken (tjock text) för det ni vill läsa.

VÄNNER

Osäkerheten jag känner om vilka som är mina riktiga vänner, och vilka som bara utnyttjar mig, är hemsk. Det är så svårt att veta. Jag är väl ingen sån person någon kan vilja tillbringa lång tid med. Men jag får väl skylla mig själv. Det är jag som är blyg, jag som är tråkig, jag som uttycker mig drygt, även fast jag verkligen inte menar det. För vem skulle ringa någon som är ledsen och behöver någon att luta sig mot, om denna person är tråkig och ointressant att vara med? Men jag vet att jag har några nära vänner, som jag kan snacka om allt med. De "vet" väl att jag klarar mig själv, för jag är den där "killen" som är stark och aldrig känner smärta. Även om folk tänker mig som en fighter, är jag fortfarande en ensam tjej som skulle vilja ha någons famn att gråta i...

FÖRHÅLLANDEN

...en sån person hade jag för inte så länge sen. Faktiskt för bara några veckor sen. Men jag är alltid "the bad guy" i alla relationer. Mer om det i ett annat inlägg senare...

STUDIER

Jag är nog den mest osmarta i klassen/alla naturvetenskapsklasser. Jag fattar inte ett skit om vad läraren snackar om i fysiken. Det är så otroligt svårt. Alla fattar, ställer frågor, och löser uppgifter utan problem. Jag bara sitter där med deadface och försöker fatta. Läraren säger allt så himla snabbt, och man hinner inte med att både skriva ner och förstå, för direkt efter snackar han vidare om något annat. Jag har inlärningproblem, och folk orkar inte med mig. När jag frågar någon något, och de förklarar, och jag säger att jag inte fattar eller säger att jag måste tänka länge för att fatta det de precis sagt, suckar de bara djupt och säger "men...asså... äh jag venne". Känner hur allt bara brister inom mig och jag bara vill hoppa av skolan. För det är ju ändå inte fysik/kemi/biologi/matte jag vill hålla på med i framtiden. Jag vill skapa konst. Jag vill bli fotograf och regissör, och hoppas att jag en dag blir stor. Det är det jag vill, jag vill ta den risken. Jag vill försöka bli en på miljonen, för hellre det än inte försöka alls och bli noll på miljonen. Eller hur? Men jag vill inte byta klass/skola, för jag vill inte börja om från början igen med vänner. Jag är så blyg och det är alltid så svårt i början. Jag bara orkar inte...

ATT VARA SMAL

Kan berätta en sista sak... På senaste tiden mår jag dåligt över mitt egna utseende. Jag har gått upp i vikt. Jag är inte smal längre. Alla hatar när jag säger det, de tycker jag är en jävla bitch som bara vill ha uppmärksamhet. Men jag har aldrig sagt att jag är "tjock", det enda jag säger är att jag inte är smal längre. Visst, i sverige är jag smal, men det är för att vi i sverige ser tjockhet på ett helt annat sätt. Men jag har alltid varit "den smala tjejen", och det vill jag vara för alltid. Jag måste vara smal, för att behålla ett "jobb". Går jag upp något slänger de ut mig. Så nu får ni tycka och tänka vad ni vill, men jag vill vara smal, eller i sverige "alldeles för smal". Det är något jag bestämt att vara, något jag anser är snyggt. För omgivningen vill jag synas som smal, för det är det jag mår bäst av. Det handlar inte om anorexia, handlar inte om bulimi, jag äter nyttigt, jag äter jätte mycket, men på något sätt måste jag hålla formen. Fr.o.m. imorrn ska jag börja springa minst 3-4ggr/veckan, även fast det är snö ute. Jag ska också försöka dra ner på mina mellanmål (äter verkligen nonstop!! jag är beroende av att ha nått i munnen, tugga, och svälja). Så kalla mig inte för en bitch, och säg inte att jag är en idiot, för jag tycker det är snyggt när jag är lite smalare än alla andra för jag passar bäst i det (alla passar i olika former, känner massa folk, (typ alla mina vänner) som är lite "större" med större former, och är skiiitsnygga<333), utan att det går över gränsen. Bara smal, inte anorexi.

Tack för ni läste, och tack för att ni alltid läser min blogg.