Jag fattar verkligen inte varför tjejer ska vara så tävlingsinriktade och avundsjuka hela jävla tiden. Alla har väl sina talanger/utseenden, varför försöka trycka ner någon annan för att de är rädda för lite competition? Varför inte hjälpas åt och glädjas åt när andra lyckas, istället för att känna mer press på att man själv måste vara bättre. Man kan inte vara bäst på allt.



When girls stare at me with a nasty face, I just pretend that's the face of jealousy and smile.

Oftast tycker jag att mitt liv är för bra för att vara sant. Jag uppskattar verkligen allt och alla i min närhet. Jag är glad att jag är glad, och glad att jag tänker så positivt. Men ibland kommer jag att tänka på mina brister.

Jag har svårt med relationer, både vänskap och förhållanden. Svårt att vara öppen och social. Jag har alltid gått runt och tyckt att jag är socialt efterbliven, ful, konstig, pinsam, töntig och jobbig. Mitt jävla självförtroende vägrar bli bra. Har kämpat med det hela livet, men skit it. Det bara blir inte bättre. Mitt jävla självförtroende....... varför?

Bara för min "sociala efterblivenhet" känner jag mig så enormt ensam ibland. Jag har många vänner som respekterar mig för den jag är, men det är jag som inte kan respektera mig själv. Jag passar inte in någonstans, jag är ingen rolig person som folk vill vara med.

Vad är egentligen självförtroende? Kan man inte leva utan det? Kan inte folk också tycka att personer med dåligt självförtroende också är intressanta?

Fuck this thing called "confidence". I give up.

Få riktigt nära vänner, än många falska vänner. Det står solklart för mig. Vad jag ränkat ihop har jag runt 15 riktigt nära vänner som jag verkligen kan lita på, sen en massa "halvvänner" man hänger med ibland men jag låter dem inte läsa mig som en öppen bok. Alla är lika viktiga för mig, och jag försöker behandla dem väl. Hoppas verkligen de känner att jag försöker, även fast jag lan låta halvdryg ibland... Förövrigt är jag väldigt öppen, det gäller bara att komma över min blyghet, efter det kan jag ibland råka prata lite för öppet om allt möjligt. Sen brukar jag tänka "vad fan berättade jag det för, det kanske blev för mycket". Haha sorry om ni råkat ut för något sånt!

Lite vänskapsbilder får ni här!

Mina fina vänner som står mig riktigt riktigt nära

Snyggingar i limon

Vet inte vad jag skulle göra utan Sara och Nell. Känt varandra sedan vi var 5år

Sötis

Brother(s) from another mother

Mina riktigt fina klasskompisar och jag

Jag, min tungkompanjon Linnéa (som efter 2år i spanien äntligen komit hem!!) och Ylva!

Nora är som en syster för mig

Dolda kameran-kompanjoner

Astrid är my sister from another mister<3

...samt en riktigt bra wingman till mig!

Min asian crew

Vad skulle jag ta mig till utan er? <333

Med Philip kan jag galna till det rejält! (Philip, jag och syrran)

Som sagt.. riktigt galet

Sara J och Sara W. Bio imorrn!

Räddarna i nöden

Jag, Clara och Emilia. De är typ hjärnorna i klassen (även fast de nekar det).

Riktigt roliga killar jag nyligen lärt känna

Joel är lite skum han också

Markus med...

Busigt

De finaste vännerna i världen

Fler finaste vänner i världen

Mys med Astrid och Nell

Junibacken!



Tack för att ni finns<3

Jag har nog aldrig kännt mig så dålig som nu på senaste tiden, och jag är säker på att många märker av att jag är nere, eller att jag är irriterande.

Det känns som om min värld håller på att falla ihop. Nej, så kan jag inte uttrycka mig... för så dåligt är det ju inte. Men allt känns bara skit. Skriver om 4 punkter nedan. Om ni inte orkar läsa allt, kolla bara efter rubriken (tjock text) för det ni vill läsa.

VÄNNER

Osäkerheten jag känner om vilka som är mina riktiga vänner, och vilka som bara utnyttjar mig, är hemsk. Det är så svårt att veta. Jag är väl ingen sån person någon kan vilja tillbringa lång tid med. Men jag får väl skylla mig själv. Det är jag som är blyg, jag som är tråkig, jag som uttycker mig drygt, även fast jag verkligen inte menar det. För vem skulle ringa någon som är ledsen och behöver någon att luta sig mot, om denna person är tråkig och ointressant att vara med? Men jag vet att jag har några nära vänner, som jag kan snacka om allt med. De "vet" väl att jag klarar mig själv, för jag är den där "killen" som är stark och aldrig känner smärta. Även om folk tänker mig som en fighter, är jag fortfarande en ensam tjej som skulle vilja ha någons famn att gråta i...

FÖRHÅLLANDEN

...en sån person hade jag för inte så länge sen. Faktiskt för bara några veckor sen. Men jag är alltid "the bad guy" i alla relationer. Mer om det i ett annat inlägg senare...

STUDIER

Jag är nog den mest osmarta i klassen/alla naturvetenskapsklasser. Jag fattar inte ett skit om vad läraren snackar om i fysiken. Det är så otroligt svårt. Alla fattar, ställer frågor, och löser uppgifter utan problem. Jag bara sitter där med deadface och försöker fatta. Läraren säger allt så himla snabbt, och man hinner inte med att både skriva ner och förstå, för direkt efter snackar han vidare om något annat. Jag har inlärningproblem, och folk orkar inte med mig. När jag frågar någon något, och de förklarar, och jag säger att jag inte fattar eller säger att jag måste tänka länge för att fatta det de precis sagt, suckar de bara djupt och säger "men...asså... äh jag venne". Känner hur allt bara brister inom mig och jag bara vill hoppa av skolan. För det är ju ändå inte fysik/kemi/biologi/matte jag vill hålla på med i framtiden. Jag vill skapa konst. Jag vill bli fotograf och regissör, och hoppas att jag en dag blir stor. Det är det jag vill, jag vill ta den risken. Jag vill försöka bli en på miljonen, för hellre det än inte försöka alls och bli noll på miljonen. Eller hur? Men jag vill inte byta klass/skola, för jag vill inte börja om från början igen med vänner. Jag är så blyg och det är alltid så svårt i början. Jag bara orkar inte...

ATT VARA SMAL

Kan berätta en sista sak... På senaste tiden mår jag dåligt över mitt egna utseende. Jag har gått upp i vikt. Jag är inte smal längre. Alla hatar när jag säger det, de tycker jag är en jävla bitch som bara vill ha uppmärksamhet. Men jag har aldrig sagt att jag är "tjock", det enda jag säger är att jag inte är smal längre. Visst, i sverige är jag smal, men det är för att vi i sverige ser tjockhet på ett helt annat sätt. Men jag har alltid varit "den smala tjejen", och det vill jag vara för alltid. Jag måste vara smal, för att behålla ett "jobb". Går jag upp något slänger de ut mig. Så nu får ni tycka och tänka vad ni vill, men jag vill vara smal, eller i sverige "alldeles för smal". Det är något jag bestämt att vara, något jag anser är snyggt. För omgivningen vill jag synas som smal, för det är det jag mår bäst av. Det handlar inte om anorexia, handlar inte om bulimi, jag äter nyttigt, jag äter jätte mycket, men på något sätt måste jag hålla formen. Fr.o.m. imorrn ska jag börja springa minst 3-4ggr/veckan, även fast det är snö ute. Jag ska också försöka dra ner på mina mellanmål (äter verkligen nonstop!! jag är beroende av att ha nått i munnen, tugga, och svälja). Så kalla mig inte för en bitch, och säg inte att jag är en idiot, för jag tycker det är snyggt när jag är lite smalare än alla andra för jag passar bäst i det (alla passar i olika former, känner massa folk, (typ alla mina vänner) som är lite "större" med större former, och är skiiitsnygga<333), utan att det går över gränsen. Bara smal, inte anorexi.

Tack för ni läste, och tack för att ni alltid läser min blogg.

Många som har syskon förstår säkert när jag säger att ens  första bästa vän i livet är sin bror/syster. Så kände jag i alla fall. Och det gör så himla ont när jag känner på mig at hon mår dåligt. Nu är det tydligen jag som gjort att hon mår skit.

Jag vill inte skriva så personliga saker om henne helt öppet på min blogg, så jag kommer skippa alla detaljer. Det jag kan säga är att jag har ingen aning om vad jag har gjort, och när jag frågar henne säger hon bara två ord. Jag känner mig som en idiot.

Hon har gjort något riktigt riktigt dumt. Känns som om hela min värld går under för det hon förstört för mig. Hon har nog ingen kärlek kvar för mig. Min plats i hennes hjärta har gått förlorat, och det känns som om inget mellan oss kommer bli bra igen.

Men fortfarande älskar jag henne, även om jag sitter här med 2 liter tårar som sugits in i min madrass. För det är väl ändå så, att en bästa vän alltid går att förlåta.







Förlåt om mina inlägg är lite deprimerande ibland. Kände att jag behövde skriva av mig lite..

Jag gillar när killars hår är..
[x] Brunt
[x] Blont
[x] Rött
[x] Svart
[x] Färgat i en galen färg
[x] Kort, eller "normal längd"
[] Långhåriga

Jag faller för ögon som är..
[x] Blå
[x] Gröna
[] Bruna
[] Bakom glasögon
[] Drogade
[] I linser som är onaturliga
[] Stora
[X] Normalstora
[ ] Små
[] Som blinkar flörtigt


Det är snyggt när killar...
[] Har tatueringar över hela kroppen
[] Inte har allt för många tatueringar
[x] Piercing i ögonbrynet
[] Använder speedos
[] Snaggar sig
[] Har längre hår än mig
[] Inte rakar sitt ansikte
[ ] Rakar kroppen
[x] Använder kajal
[] Alltid har keps/mössa på sig
[] Har märkeskläder
[xxxxxxxx] Är modenörd
[x] Har häng

Detta säger allt om en kille...
[x] Hans kläder
[] Hans moppe
[x] Hans leende
[ ] Hur ofta han är med kompisar
[] Hur han behandlar sin mamma
[x] Hans personlighet

Det är gulligt när killar...
[x] Ringer ofta
[x] Lyssnar på Britney Spears
[x] Gråter till filmer
[x] Pratar om giftemål och barn
[ ] Totalt skiter i sina betyg
[ ] Pratar med sin kuk
[xxxxxxxxxx] Kan sjunga riktigt bra
[xxxxxxxxxx] Skriver egna låtar
[x] Är lite pluggis
[] Är mycket pluggis

När jag inte träffat honom på flera dagar saknar jag honom. När vi är tillsammas är jag alltid jätte jätte glad. Hjärtat slår inte snabbare, det pirrar inte i magen, men jag vill spendera tid med honom så länge som möjligt, och det är svårt att skiljas åt. Vad fan är det för känsla? Hjärtat slår inte snabbare vid hans sällskap, men han känns mer än bara en vän. Hjälp...