De flesta har säkert sett det här klippet, men vill dela det med er som inte sett den.



Han är så modig, och så stark. Jag hoppas verkligen att han mår 1000ggr bättre nu efter all stöd från människor över hela världen. Även om jag inte mår fullt så dåligt som honom, vet jag hur det känns. Jag har själv varit där, gått igenom allt, och har fortfarande inte kommit ur det.

Jag hade en period i tre år (dagis till 2an) där jag knappt sa ett enda ord i skolan, utan bara nickade eller skakade på huvudet. I 6års bytte jag skola för jag mådde så dåligt. Jag hade så dåligt självförtroende, och var så himla blyg. Jag träffade massa olika speciallärare för att jag skulle komma över mitt dåliga självfortroende.

Sedan blev det lite bättre, jag fick några nära vänner jag vågade prata med, bland annat Sara och Nell som fortfarande är mina närmaste vänner. I 4an bytte jag skola, till samma som Sara och Nell. Där fick jag ytterligare några vänner jag kunde prata med. Men jag pratade nästan aldrig med folk utanför min "kompiskrets" för jag var så jävla rädd. I 6an skulle Sara och Nell byta skola igen, och jag hängde självklart med. I den klassen mådde jag otroligt dåligt. Under de åren i den skolan går man över till den åldern då man börjar bry sig mer om omgivningen och status. Jag mådde ganska dåligt i min nya klass som jag sedan gick i i 4år. Det var så statusuppdelat, och självklart låg jag i början riktigt långt ner för jag ville vara så osynlig som möjligt.

Nu går jag i gymnasiet, och min nya klass är 1000ggr bättre än de klasser jag någonsin gått i. Visst är jag fortfarande blyg, men jag känner mig lite mer respekterad. Jag respekterar fortfarande inte mig själv fullt ännu, men det komemr väl så småningom. Visst känner jag mig som tredje hjulet ibland, använd ibland, ensam ibland, men jag mår bättre nu. Jag passar nog inte in någonstans någonsin, men jag ger inte upp hoppet att allt blir bättre i framtiden.

Med tårar i ögonen säger jag Lator fuckers!