Lyssnade på den här låter och plötsligt blev jag tårögd. Det har inget med låten att göra, inget med texten men kanske med den fina och lite sorgsna melodin. Jag har så mycket inom mig som jag inte kan prata med någon om. Det är väl klart att det känns jobbigt att inte kunna förstöra eller fly från det som krossar mig, men det finns inte så mycket att göra åt det än att skriva eller teckna ner det man känner. När jag gör "art" av det jag känner känns det som att mina känslor åker ut från min själ och in i pappret eller datorn eller hur jag nu väljer att bygga upp bilden. Det är så svårt att förklara, det är bara något man kan känna.

 

Det handlar om att kunna känna med själen.